Palle med två gems från skivbackarna: Iration Steppas – Locks (Dubhead) och Forme – Aqua-Note (Svek)
Vare sig det rör sig om hårdrock, reggae, hip hop, soul eller blues så har den musikaliska mångsysslaren Palle Tenfalk varit involverad på ett eller annat sätt. Han har drivit klubbar som Bam Bam med ett eget soundsystem som han skapade tillsammans med den sydafrikanska sångaren Zoro – där legendariska reggae artister som Jah Shaka, Horace Andy, Dennis Alcapone, Mad Professor och Eek A Mouse har spelat. Men han har även bokat hiphop giganter som J Dilla, Three 6 Mafia, Prince Paul och Masta Ace. Man kan också lägga till att han varit med och grundat samt verkat som musikansvarig på Inkonst under åtta år.Som gitarrist och sångare är kanske det mest framgångsrika bandet han medverkat i varit Hectors Horse, som påminner om en mix av Rage Against the Machine och Black Sabbath. Idag driver han de två olika projekten Sad Bliss som är techno från den gamla skolan med vokalinslag och Falkman där han snart ska släppa ett album med dub och trap på skånska. Han lanserade nyligen pop-up klubben Coco som gör omtalade fester i Malmös över- och underjord. Bor du i Malmö så har du förmodligen sett Palle DJ:a ute. Jag träffar honom nere i hans studio i Klaffbrons lokaler för att gräva djupare i hans gränsöverskridande intresse för olika genrer.
Nyckelring från klubben Bam Bam. Mixtape från Bam Bam perioden hittar du här.
Hur började ditt intresse för musik och med vinyl som format?
– Jag började lyssna på vinyl när jag var liten eftersom det var det formatet som fanns. Jag tror att Baretta – Theme Song (1976) var första singeln jag fick av min mamma och som liten gillade jag all möjlig musik. När jag blev lite äldre så tyckte jag om allt mer aggressiv musik med högre tempo. Första plattan som jag köpte själv var AC/DC – Back in Black (1980). Det brukade finnas en snubbe som hette Glenn, han bodde i närheten av oss och såg alltid helt farlig ut. När han hade deras logga på sin jacka så blev man ju såklart nyfiken på vad det var för musik. Jag var tio bast och hittade mitt första favoritband när jag hörde Hells Bells på högsta volym i högtalarna i skivaffären. Därefter gick albumet på repeat i sex månader varje dag och jag spelade in den på kassett eftersom jag inte hade en skivspelare på rummet.
Efter det kom jag automatiskt in på hårdrock, men var samtidigt alltid intresserad av annan musik. Jag kommer ihåg att jag snodde morsans samlingkassetter som hon köpt på bensinmackar. Där fanns all möjlig musik. Kool and the Gang, Grandmaster Flash, Rolling Stones, med flera. Stones ledde mig vidare till tidig bluesmusik som Robert Johnson, Muddy Waters och Howlin’ Wolf. Det var så jag blev intresserad av att spela gitarr och började gräva ännu mer i olika skivbutiker, främst hos LP Möller i Malmö och sedan på Myrorna där jag jobbade under elva månader i mitten av 90-talet som ansvarig för bok och skivavdelningen, bästa jobbet!
Vilka album skulle du ta med dig om du hamnade på en öde ö med endast en skivspelare?
Bob Dylan – Highway 61 revisited (Columbia) 1965
– Detta är min absoluta favoritplatta, min största inspirationskälla, albumet jag lyssnat mest på och som fortfarande är lika bra och relevant idag. Varje mening i låttexterna kan man sätta på en t-shirt och sälja, det dyker hela tiden upp vackra slagord. Bob Dylan gjorde något extremt revolutionerande genom att bryta sig loss från akustiska instrument och använda elektriska, det blev startskottet för något helt nytt och han har på många sätt varit med och grundat samtidens populärmusik. Tidigare hade ettor på billboardlistan i och för sig varit fantastiska, men de alla var max tre minuter långa, handlade om kärlek eller hur de hade blivit lämnade. Med Like A Rolling Stone förändrades detta, trots att snubben inte ens kunde sjunga särskilt ”bra”.
James Brown – There it is (1972) Polypro
– James Brown är för mig kungen av svart musik. Jag uppskattar honom musikaliskt, inte bara för hans musik och röst men för att han är en skicklig producent och för att han har starka politiska budskap i sina låtar. Detta albumet älskar jag eftersom det är inspelat mer eller mindre live och för att man kan höra honom dirigera bandet. Helt plötsligt utbrister han saker som ”Can I Scream, Bobby?!”, och så vrålar han. Favoritlåtar på albumet är de lite lugnare fast med starka budskap som Public Enemy 1 & 2 och King Heroin.
Max Romeo – War in a babylon (1976) Federal Records
-Jag träffade Max Romeo med min vän Mats Nileskär på KB en gång efter ett gig, han verkade vara en snubbe som var väldigt seriös med sin karriär och musik. Detta albumet är ett av mina favorit reggaealbum eftersom att det är så bluesigt fast med baktakt och för att han använder jävligt balla effekter som space echoes. Lee Perry som är en annan favorit inom reggae har dessutom producerat just detta albumet.
Charles Mingus – The Clown (1957) Atlantic
-När jag hörde Mingus och Haitian Fight Song för första gången befann jag mig i ett hotell på en skidort med mitt band. Klockan var väl sådär två på eftermiddagen och någon skickade runt en så kallad jazzcigarett när denna plattan åkte på. Det blev en väldigt stark upplevelse och något av det sjukaste jag hört. Mingus solo, hans gapskrik när han får feeling, kontrasterna och harmoniken i låten – det finns hur mycket som helst att upptäcka där. När jag kom hem letade jag genast upp plattan på både vinyl och cd. Resten av albumet är också bra men det är främst den låten som jag älskar. Det var då jag upptäckte jazzen. Snöade helt in på Mingus, Roland Krik, Bird och Ornette Coleman efter det.
Mer av Palle Tenfalks alter egon och projekt:
– Sad Bliss
– Falkman
– Mark Linkous Tribute
– John Rolfe
– House mixtape, 2013
Alice Alebo Nelson
Crate Diggin' Malmø 